barajagomkarlek

Jag hade ägnat de två senaste åren åt att bygga upp en mur omkring mig själv. Jag trodde hela tiden att han stod där inne med mig. Jag kunde inte förmå mig att titta efter men jag kände på mig att han gjorde det, jag menar han sa ju - du och jag förevigt. Som om det inte vore långt nog pratade han dagligen om våra barn. Jag låtsades lyssna samtidigt som jag byggde och byggde. Tegelstenar fyllda av ångest och smärta monterade jag ihop med tårar och svek. Dag in och dag ut i två år.

Jag vill minnas att varje gång vi var ute han och jag. Hand i hand. Och någon frågade vem är det där? Samtidigt som de nickade åt hans håll. Att jag svarade mitt hjärta. På ett sätt som kändes i hela kroppen. Från hjärnan till hjärtat och ner till fötterna. Det var så skönt och fritt att kunna ha ett hjärta som inte är abstrakt. Utan det hade form, ett eget hjärta och även ett namn. Oskar Kjellin hette han.


FORTSÄTTNING FÖLJER...