8 -Försvarsmakten
Idag har jag avslutat en av de bästa helgerna någonsin. Ingenting nämnvärt har hänt mer än att vi ätit revbensspjäll till middag fredag, lördag och idag. Söndag. I övrigt firar vi sex månader idag. Inget jag personligen lägger särskilt stor vikt i faktist för jag älskar honom minst lika mycket idag som jag gjorde för 1 månad sen, rent tekniskt sett. För innerst inne växer kärleken för honom varje gång vi skiljs åt. Varje gång vi skiljs åt brister jag lite iallafall nu på senare dagar för i början var detta som att räkna till tio, busenkelt. Nu gråter jag mest varje söndag. Förstås inte ljudligt utan tyst för mig själv ligger jag i sängen och snyftar till lite då och då. Av ren längtan.
Det har flera gånger hänt att jag mitt i någonting, från ingenstans får ångest. Ren pankångest. Förlorar jag honom förlorar jag allt. Plötsligt blir jag osäker och ångrar allt dåligt, allt dumt jag gjort och sagt. Jag lovar mig själv att bli bättre, att sluta bita honom, inte vara otrevlig och bara pussa och älska honom istället. Det fungerar första timmen. Sen bits jag igen.
Den tiden jag inte ägnar åt ångesten är fylld med rädsla. Ja, är det inte det ena så är det det andra. Jag har aldrig älskat någon så mycket, aldrig. Inte någon. Idag låg jag och kollade på honom, tänkte och grät. Jag började gråta av ren glädje, kärlek. Nu gråter jag av sorg, saknad. Och den ständiga rädlsan som jagar mig gör sig jämt påmind "tänk om han lämnar dig?"
Allvarligt talat så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Om jag var förtvivlad senast så är det bara förnamnet nu. För helt ärligt så har jag aldrig träffat en människa som honom. Jag har aldrig sett så trasig ut som framför honom, aldrig har jag visat mig för någon som för honom endå säger han jämt och ständigt hur vacker jag är.
Dem säger att det är separationsångest men jag skiter faktiskt i vad det kallas. Jag vet bara att jag är sjuk och måste bli frisk. Är man 18 år ska man kunna vara ifrån sin pojkvän 4 dagar utan att bryta ihop. Och det klarade jag av i början. Nu kan jag knappt vara 18, iallafall inte när jag är med honom. Då beter jag mig som 10 men det är ändå världens bästa känsla. Om jag ändå kunde spara den i en ask, om bara om, då hade jag slängt ut alla mina kläder och fyllt alla mina garderober med sådana burkar.
Men verkligheten är bitter. För hur trött jag än är kan jag inte sova, har legat och vridit mig åt höger och vänster gråtandes i snart en timme. Torkad både snor och tårar i det ljusgrönvitrutiga täcket. "Hästens fast grön".
Det gör ont att ligga här ensam. Tom men endå fylld av saknad.
Trots att jag sagt det många gånger innan nöts orden aldrig ut,
jag hatar försvarsmakten för att de tar dig ifrån mig varje söndag!!!
Det har flera gånger hänt att jag mitt i någonting, från ingenstans får ångest. Ren pankångest. Förlorar jag honom förlorar jag allt. Plötsligt blir jag osäker och ångrar allt dåligt, allt dumt jag gjort och sagt. Jag lovar mig själv att bli bättre, att sluta bita honom, inte vara otrevlig och bara pussa och älska honom istället. Det fungerar första timmen. Sen bits jag igen.
Den tiden jag inte ägnar åt ångesten är fylld med rädsla. Ja, är det inte det ena så är det det andra. Jag har aldrig älskat någon så mycket, aldrig. Inte någon. Idag låg jag och kollade på honom, tänkte och grät. Jag började gråta av ren glädje, kärlek. Nu gråter jag av sorg, saknad. Och den ständiga rädlsan som jagar mig gör sig jämt påmind "tänk om han lämnar dig?"
Allvarligt talat så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Om jag var förtvivlad senast så är det bara förnamnet nu. För helt ärligt så har jag aldrig träffat en människa som honom. Jag har aldrig sett så trasig ut som framför honom, aldrig har jag visat mig för någon som för honom endå säger han jämt och ständigt hur vacker jag är.
Dem säger att det är separationsångest men jag skiter faktiskt i vad det kallas. Jag vet bara att jag är sjuk och måste bli frisk. Är man 18 år ska man kunna vara ifrån sin pojkvän 4 dagar utan att bryta ihop. Och det klarade jag av i början. Nu kan jag knappt vara 18, iallafall inte när jag är med honom. Då beter jag mig som 10 men det är ändå världens bästa känsla. Om jag ändå kunde spara den i en ask, om bara om, då hade jag slängt ut alla mina kläder och fyllt alla mina garderober med sådana burkar.
Men verkligheten är bitter. För hur trött jag än är kan jag inte sova, har legat och vridit mig åt höger och vänster gråtandes i snart en timme. Torkad både snor och tårar i det ljusgrönvitrutiga täcket. "Hästens fast grön".
Det gör ont att ligga här ensam. Tom men endå fylld av saknad.
Trots att jag sagt det många gånger innan nöts orden aldrig ut,
jag hatar försvarsmakten för att de tar dig ifrån mig varje söndag!!!
Kommentarer
Trackback
