5 -Christoffer
Jag vill minnas att mina bara ben omfamnades av varma vindar. Kanske från golfströmmen, vem vet. Inte jag. Jag vill minnas att jag inte la märke till något som helst mellan mina powernaps och mitt alkoholdrickande. Jo, min bästa vän Josefin och min dåvarande kärlek. Observera att min dåvarande kärlek och pojkvän inte alls var samma sak. Kurt var det sistnämnda medan Daniel var min kärlek. Hur som helst.
Han blev för mig någon som bara var. En människa med skjorta och chinos. Han hade en bror "han som såg likadan ut" oj vad jag och pearl rosé hade roligt åt det. Att de var identiska alltså. Jag vill minnas att hans blickar var lite intensivare än de andras. Jag vill minnas det så. För det är vad han sagt. Att han fick upp ögonen för mig redan första gången och det är precis vad jag berättat för er nu. Första gången jag träffae honom.
Tiden gick och jag blev dumpad. Nerputtad på marken, spottad och trampad på. Ensam. Jag kom till en punkt i mitt liv då jag tappade lusten, livslusten kallas det. Den försvann. jag trodde att jag fastnat i världens ände. Att oavsett vad eller hur jag agerade så var jag körd. Jag trodde att mitt livs supersmala silkestråd brustit. Jag antog. För precis så kändes det. Tillslut struntade jag i precis allt. Frukost, skolan, familjen, vänner..
Då smög han sig in. Andra gången vi träffades var under exakt samma omständigheter, typ. Enda skillnaden var kläderna och mitt civilstånd. Hans också för den delen. Och därför tog han steget längre, iställer för att följa mig med blicken när jag skulle ta en powernap följde han efter. Han låg bredvid mig i sängen och denna gång var det inte mina nakna ben som värmdes av vinden utan hans andetag omfamnade hela min kropp som en värmande filt. Jag berättade vad jag varit med om, från a-ö. Han lyssnade. Han hatade. Och det var den kvällen.
Mina tankar var på helt annat håll under hela den perioden. Jag satsade varje dag på att offra alla resurser på att överleva dagen. Honom hade jag inte en tanke på. Tills han ringde. Jag vet inte varför han gjorde det, än idag är det ett stort frågetecken för mig. Men han gjorde det och det är vad som räknas. Han ringde och vi pratade om allt. Exakt allt. Jag minns det så väl, den natten. Istället för att varje andetag skulle kännas som en kamp var det som om någon lyft bort stenar från mitt struohuvud. Någon, han.
Allt eftersom tiden gick umgick vi mer och mer. Jag gjorde det mest som tidsfördriv. Han var bara någon som fanns där för stunden. När jag flyter vidare i mitt liv kommer han försvinna. Visste inte ens vad han hette, typ. Han var alltså obetydlig, trodde jag.
En dag ringer han upp mig. Att jag körde dubbelspel var ingen hemlighet. Som sagt, vem bryr sig? tänkte jag. Aldrig har en människa på så kort tid tagit en så allvarlig disskusion med mig över telefon. Aldrig. Den dagen tog jag tag i mitt liv. Den dagen, 3 månader efter mitt livs nederlag tog jag mig i kragen. Jag ville inte orska honom någon smärta, eller?
Egentligen var det mitt eget skinn jag ville rädda, undermedvetet. Jag var fast. Inte kär, beroende.
Vi tillbringade allt mer tid tillsammans, han och jag. Och det visade sig att det fanns fler såna som bara brydde sig om insidan. Det visade sig vara verkligt också. Snygg och smart. Inget jag varit bekant med tidigare. Så jag var chockad givetvis. Men jag trivdes, ojaa, det gjorde jag. Han fick mig att känna mig som en prinsessa även om sminket inte fanns där som en sköld.
Nu har vi varit tillsammans i över 4 månader. Han och jag! Imorse såg jag ut som en vrak, ett riktigt sådant kan jag lova. Han älskade mig ändå, pussade på mig precis lika mycket ändå, han älskar verkligen mig.
Och jag verkligen honom.
Han blev för mig någon som bara var. En människa med skjorta och chinos. Han hade en bror "han som såg likadan ut" oj vad jag och pearl rosé hade roligt åt det. Att de var identiska alltså. Jag vill minnas att hans blickar var lite intensivare än de andras. Jag vill minnas det så. För det är vad han sagt. Att han fick upp ögonen för mig redan första gången och det är precis vad jag berättat för er nu. Första gången jag träffae honom.
Tiden gick och jag blev dumpad. Nerputtad på marken, spottad och trampad på. Ensam. Jag kom till en punkt i mitt liv då jag tappade lusten, livslusten kallas det. Den försvann. jag trodde att jag fastnat i världens ände. Att oavsett vad eller hur jag agerade så var jag körd. Jag trodde att mitt livs supersmala silkestråd brustit. Jag antog. För precis så kändes det. Tillslut struntade jag i precis allt. Frukost, skolan, familjen, vänner..
Då smög han sig in. Andra gången vi träffades var under exakt samma omständigheter, typ. Enda skillnaden var kläderna och mitt civilstånd. Hans också för den delen. Och därför tog han steget längre, iställer för att följa mig med blicken när jag skulle ta en powernap följde han efter. Han låg bredvid mig i sängen och denna gång var det inte mina nakna ben som värmdes av vinden utan hans andetag omfamnade hela min kropp som en värmande filt. Jag berättade vad jag varit med om, från a-ö. Han lyssnade. Han hatade. Och det var den kvällen.
Mina tankar var på helt annat håll under hela den perioden. Jag satsade varje dag på att offra alla resurser på att överleva dagen. Honom hade jag inte en tanke på. Tills han ringde. Jag vet inte varför han gjorde det, än idag är det ett stort frågetecken för mig. Men han gjorde det och det är vad som räknas. Han ringde och vi pratade om allt. Exakt allt. Jag minns det så väl, den natten. Istället för att varje andetag skulle kännas som en kamp var det som om någon lyft bort stenar från mitt struohuvud. Någon, han.
Allt eftersom tiden gick umgick vi mer och mer. Jag gjorde det mest som tidsfördriv. Han var bara någon som fanns där för stunden. När jag flyter vidare i mitt liv kommer han försvinna. Visste inte ens vad han hette, typ. Han var alltså obetydlig, trodde jag.
En dag ringer han upp mig. Att jag körde dubbelspel var ingen hemlighet. Som sagt, vem bryr sig? tänkte jag. Aldrig har en människa på så kort tid tagit en så allvarlig disskusion med mig över telefon. Aldrig. Den dagen tog jag tag i mitt liv. Den dagen, 3 månader efter mitt livs nederlag tog jag mig i kragen. Jag ville inte orska honom någon smärta, eller?
Egentligen var det mitt eget skinn jag ville rädda, undermedvetet. Jag var fast. Inte kär, beroende.
Vi tillbringade allt mer tid tillsammans, han och jag. Och det visade sig att det fanns fler såna som bara brydde sig om insidan. Det visade sig vara verkligt också. Snygg och smart. Inget jag varit bekant med tidigare. Så jag var chockad givetvis. Men jag trivdes, ojaa, det gjorde jag. Han fick mig att känna mig som en prinsessa även om sminket inte fanns där som en sköld.
Nu har vi varit tillsammans i över 4 månader. Han och jag! Imorse såg jag ut som en vrak, ett riktigt sådant kan jag lova. Han älskade mig ändå, pussade på mig precis lika mycket ändå, han älskar verkligen mig.
Och jag verkligen honom.
Kommentarer
Trackback
