3 -Pappa
Jag har en låt på min spotify som heter Daddy's girl. Jag lyssnar på den ibland men inte ofta. "Daddy daddy, your little girl is growing up now" inleds sången med. Jag skulle vilja skriva det på ett vitt papper och posta det. Posta det till mitt egetliga andra hem. Till någon som avbildat mig skulle man kunna säga. Till någon som betyder så otroligt mycket, egentligen. Till någon som kan få mig att gråta genom att inte säga något, genom att inte finnas. Till en person som lämnat mig bakom sig för mycket länge sen.
Jag och min syster är väldigt olika. När mina vänner träffar henne första gången säger de alltid "är det din syster???" med ögon stora som apelsiner. När våra släktingar träffar oss blir de förvånade och påpekar alltid att den ena är blond med gröna ögon och den andra mörk med bruna ögon. Den ena tyst, söt och gullig medan den andra är högljudd, kaxig och snygg. Alltid. Det finns även en anledning till det, mamma är ljus. Ganska kraftig också, precis som min syster. Lång, stora bröst och kraftg benstomme. Medan jag, tanig, små bröst, en ämnesomsättning som hela tiden går på högvarv och ömtålig som vasaskeppet. Pappa är precis likadan. De brukar säga att jag är en kvinnlig avbild och det känns oftast bra.
När folk frågar mig brukar jag säga att jag inte har någon. Att pappa inte finns med i min vokabulär utan att det tidigare bara varit ett smeknamn för någon. De frågar ofta om han gått bort och på sätt och vis har han det. Men jag svarar bara med att rycka på axlarna och säga att det är komplicerat. Men jag är noga med att påpeka hur mycket jag egentligen älskar honom. Så folk inte tror att jag avskyr trots att jag till stor del gör det, men kärleken till honom är oövervinnerlig.
Jag vet egentligen inte när det började. Det jag minns är glada pappa, roliga pappa. Underbara pappa som körde för fort på guppen, som fyllde luftkonditioneringen med såpa så mamma blev skogstokig över att det var skum i hela vardagsrummet. Dumma pappa som hela tiden skulle skrämma mig för att sedan skratta ihjäl sig. Glada pappa som dansade arabisk dans till indiskareklamerna som gick på tv. Allt detta som senare övergick till farliga pappa. Jag tror att något utanför oss hände. Något bortom oasen av trygghet. Och alla utrymmen vi tidigare fyllt honom med stod nu som ekande tomrum. Vi fick inte komma in längre. Han fyllde ut tomrummen med alkohol. Jag minns när hans te stod på köksbordet. Jag smög fram och smakade. Jag var 11 år. Min strupe brann, jag fick panik. Vad är detta? Gick till mamma och frågade. Hon viftade bort det, sa att det var en tesort. Me jag var smartare än så, trodde jag.
När jag några år senare fick det bekräftat. Att alla vredesutbrott, alla gånger han övergått från bästa pappa till läskiga och farliga pappa enbart berott på alkohol blev jag snopen. Jag minns det så väl, mamma och jag satt i bilen. Att dem skulle skilja sig var inget vi pratade om eller något vi ens visste med all säkerhet utan det stod skrivet i stjärnorna. Ja, det gjorde det tyvärr. Men när mamma och jag satt där i bilen och hon förklarade vad som höll på att hända ryckte jag på axlarna och sa "jaha?". Jag var 13 år. Slänge mig ut ur bilen, in på toan och grät. Jag grät för alla gånger pappa gjort mig illa. Jag visste att det inte var han, inte egentligen. Jag visste det.
Tillslut skiljde de sig. Mamma och pappa. Han flyttade ut. Långt bort, till ett fint hus, fin tomt, fin båt, fin bil... Jag bodde varannan vecka. Syster kom när det passade sig. Jag försökte pussla ihop oss igen. Mig och pappa, fina och roliga pappa. Men det gick inte, istället föll fler och fler pusselbitar isär och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var förbryllad. Det var som att stå i en orkan av hormoner, mamma, pappa, flytta, pojkvän m.m Tillslut gick jag sönder för mycket. Samlade ihop mina isärplockade delar och flyttade till mamma.
Allt eftersom tiden gick tappade vi kontakten. Eller jag slutade snarare höra av mig. Blev för mycket ansvar på en stackars 14åring. Och allt som jag kämpat för under flera år rann ut i sanden. Mina armar var så trött av att dra i repet som förde oss samman att jag skakade av ilska varje natt. Jag grät tills mitt huvud var stort som en ballong och varenda liten vätskedroppe låg på min kudde istället för att cirkulera inom mig. Och helt ärligt tror jag inte ens att min mamma märkte. Hur skulle hon?
Detta är egentligen en bråkdel av bördor jag går och släpar efter mig dag in och dag ut. Varje gång någon klagar eller lägger kommentarer gällande mitt sätt att vara vill jag döda personen. Ja, döda. Han/hon vet ingenting. Det finns dock en sak som är värre och det är folk som frågat och fått ett ärligt svar om läget och sen säger "åh, jag känner precis likadant. Har gått igenom precis samma sak" eh, nej? Du vet ingenting. Du har det bra i jämförelse. Jag vet det, jag ser det. Din pappa pratar iallafalla med dig. Min pappa svarar inte ens när jag ringer.
