2 - Smärta
Egentligen skulle jag vilja säga att jag varit en sådan som haft massvis med stora kärlekar i mitt liv. Att var och varannan kille jag umgåtts lite extra med har varit en gränslös förälskelse. Och det skulle väll vara alldeles underbart om det var så, om jag var fylld med så pass mycket kärlek att jag hade råd att "slösa" på den. Att ge bort mitt hjärta till höger och vänster. Visst har jag blivit sårad, visst har jag gråtit mig till sömns otaliga gånger. Visst har jag velat ta mitt liv för att han inte vill vara med mig. Men jag var ju bara ung och naiv.
Den största sorgen någon någonsin orsakat mig har ni nog alla hört om. Det djupaste och mörkaste svarta hålet jag någonsin blivit nerputtad i var i mars tidigare i år. Att enda gången hittills i hela mitt liv jag velat ta mitt liv. Utan att skämta! Men det vet ni alla om och jag har ingen lust att gå in på djupa detaljer för varje gång jag gräver i det arkivet kan det inte hjälpas att samma smärta kommer tillbaka. Oavsett vad, att återvinnda tårar för tusende gången rullar ner för min kind. Att min bröstkorg i takt med mitt hjärta helt okontrollerat hulkar sig genom varje andetag. Det rår jag inte för, men det händer.
Rent etiskt bör jag tycka att det är jobbigt. När ni läste stycket ovan tänkte ni säkert "gud stackars". Ja, det har varit synd om mig i närmre 1,5 års tid. Det har varit synd om mig i och med att jag slösat tid på en kille jag egentligen inte velat vara med. Missförstå mig inte nu. Jag har älskar honom av hela mitt hjärta, för er som hängt med sen andra bloggen så ja, han är den enda jag med handen på hjärtat kunnat säga att jag skulle offra mitt eget liv för. Den enda människan i hela världen har han varit. Och smärtan den tanken bringar gör ont, hemskt ont. Men egentligen är den bra, den där obeskrivliga smärtan. För den påminner mig att jag ska älska mina nära idag, imorgon kan det vara försent. Detta har varit mer positivt än negativt för mig. Jag har lärt mig att ta vara på kärlek på riktigt. Jag har lärt mig mycket mer än så och kanske skriver jag mer om det sen.
Men nu är det smärtan detta handlar om. Smärtan jag samlat på mig under hela 18 år då mitt hjärta pumpat oavbrutet. Jag är mycket väl medveten om att ni därute egentligen inte har en aning om vad jag gått igenom. Ni tänker att jag ät som precis vem som helst. Men ingen vet, inte min bästa vän, inte min pojkvän, min syster vet inte vad jag tycker och tänker om det jag gått igenom. Knappt jag själv vet längre, jag förtränger.
Så tro mig när jag säger att smärta skulle kunna vara mitt förnamn. Jag har många gånger varit en måltavla för hemska ändamål, jag har varit nära på att mista min mamma gång på gång på gång. Jag har varit helt ensam på en jord fylld av människor, jag har hatat, jag har blivit hatat riktigt ordentligt. Men jag har även älskat och blivit det tillbaka. Alla dessa smärttrösklar har jag passerat, dessa på många fler. Och dit jag ville komma var kort och gott att detta har gjort mig till den jag är idag. Tack vare detta är jag -jag och ingen annan!
Den största sorgen någon någonsin orsakat mig har ni nog alla hört om. Det djupaste och mörkaste svarta hålet jag någonsin blivit nerputtad i var i mars tidigare i år. Att enda gången hittills i hela mitt liv jag velat ta mitt liv. Utan att skämta! Men det vet ni alla om och jag har ingen lust att gå in på djupa detaljer för varje gång jag gräver i det arkivet kan det inte hjälpas att samma smärta kommer tillbaka. Oavsett vad, att återvinnda tårar för tusende gången rullar ner för min kind. Att min bröstkorg i takt med mitt hjärta helt okontrollerat hulkar sig genom varje andetag. Det rår jag inte för, men det händer.
Rent etiskt bör jag tycka att det är jobbigt. När ni läste stycket ovan tänkte ni säkert "gud stackars". Ja, det har varit synd om mig i närmre 1,5 års tid. Det har varit synd om mig i och med att jag slösat tid på en kille jag egentligen inte velat vara med. Missförstå mig inte nu. Jag har älskar honom av hela mitt hjärta, för er som hängt med sen andra bloggen så ja, han är den enda jag med handen på hjärtat kunnat säga att jag skulle offra mitt eget liv för. Den enda människan i hela världen har han varit. Och smärtan den tanken bringar gör ont, hemskt ont. Men egentligen är den bra, den där obeskrivliga smärtan. För den påminner mig att jag ska älska mina nära idag, imorgon kan det vara försent. Detta har varit mer positivt än negativt för mig. Jag har lärt mig att ta vara på kärlek på riktigt. Jag har lärt mig mycket mer än så och kanske skriver jag mer om det sen.
Men nu är det smärtan detta handlar om. Smärtan jag samlat på mig under hela 18 år då mitt hjärta pumpat oavbrutet. Jag är mycket väl medveten om att ni därute egentligen inte har en aning om vad jag gått igenom. Ni tänker att jag ät som precis vem som helst. Men ingen vet, inte min bästa vän, inte min pojkvän, min syster vet inte vad jag tycker och tänker om det jag gått igenom. Knappt jag själv vet längre, jag förtränger.
Så tro mig när jag säger att smärta skulle kunna vara mitt förnamn. Jag har många gånger varit en måltavla för hemska ändamål, jag har varit nära på att mista min mamma gång på gång på gång. Jag har varit helt ensam på en jord fylld av människor, jag har hatat, jag har blivit hatat riktigt ordentligt. Men jag har även älskat och blivit det tillbaka. Alla dessa smärttrösklar har jag passerat, dessa på många fler. Och dit jag ville komma var kort och gott att detta har gjort mig till den jag är idag. Tack vare detta är jag -jag och ingen annan!
Kommentarer
Trackback
