1 - Kurt
Kylan dominerade i Bromma. Vi kunde knappt andas men när vi väl gjorde det vällde det vit vinterrök ut ur våra munnar. Den omfamnade oss och förde oss samman.
Det var iallafall vad jag trodde.
Med varsinn hund i koppel gick vi runt i timmar. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Eller mest jag, du var ganska blyg. Jag var jättenervös. Hade stått och målat lager efter lager med mascaran, lager efter lager av foundation som skulle dölja min osäkerhet. Jag förlitade mig för mycket på sminket. På att det skulle dölja mitt rätta jag och att du skulle vända dig om med avsky i tankarna. Jag stod framför spegeln i timmar för att sträva efter en snygg tjej. Det låg smink över stora delar av golvet medan kläder var det som dominerade resten av ytan. Klänning var för uppklätt, jeans för nerklätt, mjukisar för osexigt, kjol för mobbat.. och så höll det på. I timmar innan vår utsatta tid. Efter x antal timmar stod jag framför spegeln med ett leende på läpparna. Fan vad snygg jag är tänkte jag. Det jag missat var att min spegelbild skrattat åt mig så fort jag vände ryggen till. Den skakade på huvudet och sa "man ser igenom dig, du är genomskinlig".
Det var vinter och det krävdes inte mycket av klockan för att det skulle vara bäcksvart ute. Klockan 8 sa vi. Kvart i stod jag bakom ett stort buskage och kollade efter dig. Med ett bultande hjärta och hackande tänder. Tygjacka valde jag att ha på mig. Tygjacka och en rosa t-shirt under. Tur att mamma inte var hemma när jag gått. Hon skulle dödat mig. Vilket hon ändp gjorde när jag kom hem blå om läpparna och röd om näsan. Men det hör inte hitå
Tillslut kom du. Du och din hund. Mitt hjärta hoppade över ett, två, tre, fyra...fem..slag. Jag väntade lite innan jag gick fram till dig. Ville inte verka för framåt för utåt var det whatever om vi sågs eller inte. Hunden skulle ju ändå ut och gå! Vi kramades en snabbis. Du gillade det inte för egentligen var du ganska dålig på det. Ganska jättedålig på att kramas men det gjorde mig ingenting.
Som sagt var vi ute i flera timmar. Bara du och jag. Moet och Akilles. Du la aldrig märke till mitt sminkade ansikte och min för tunna jacka. Du kollade aldrig på mig. Inte så som jag ville. Inte granskande. Du höll blicken rakt fram. Hade på dig en gammal och sliten skidjacka och gympaskor. Du brydde dig med andra ord inte. Det syntes, det märktes. Iallafall av mig. Men det som gjorde ondast var som sagt att du inte såg mig som jag hade velat.
När jag klev innanför dörren till mitt rum var jag upprymd. Jag kollade mig i spegeln och tänkte "det där gjorde du bra" återigen la jag inte märke till min spegelbild som skrattade sig till döds.
Jag tänkte. Detta är en bra kille. Han kommer aldrig såra mig.
Men det gjorde han...
Det var iallafall vad jag trodde.
Med varsinn hund i koppel gick vi runt i timmar. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Eller mest jag, du var ganska blyg. Jag var jättenervös. Hade stått och målat lager efter lager med mascaran, lager efter lager av foundation som skulle dölja min osäkerhet. Jag förlitade mig för mycket på sminket. På att det skulle dölja mitt rätta jag och att du skulle vända dig om med avsky i tankarna. Jag stod framför spegeln i timmar för att sträva efter en snygg tjej. Det låg smink över stora delar av golvet medan kläder var det som dominerade resten av ytan. Klänning var för uppklätt, jeans för nerklätt, mjukisar för osexigt, kjol för mobbat.. och så höll det på. I timmar innan vår utsatta tid. Efter x antal timmar stod jag framför spegeln med ett leende på läpparna. Fan vad snygg jag är tänkte jag. Det jag missat var att min spegelbild skrattat åt mig så fort jag vände ryggen till. Den skakade på huvudet och sa "man ser igenom dig, du är genomskinlig".
Det var vinter och det krävdes inte mycket av klockan för att det skulle vara bäcksvart ute. Klockan 8 sa vi. Kvart i stod jag bakom ett stort buskage och kollade efter dig. Med ett bultande hjärta och hackande tänder. Tygjacka valde jag att ha på mig. Tygjacka och en rosa t-shirt under. Tur att mamma inte var hemma när jag gått. Hon skulle dödat mig. Vilket hon ändp gjorde när jag kom hem blå om läpparna och röd om näsan. Men det hör inte hitå
Tillslut kom du. Du och din hund. Mitt hjärta hoppade över ett, två, tre, fyra...fem..slag. Jag väntade lite innan jag gick fram till dig. Ville inte verka för framåt för utåt var det whatever om vi sågs eller inte. Hunden skulle ju ändå ut och gå! Vi kramades en snabbis. Du gillade det inte för egentligen var du ganska dålig på det. Ganska jättedålig på att kramas men det gjorde mig ingenting.
Som sagt var vi ute i flera timmar. Bara du och jag. Moet och Akilles. Du la aldrig märke till mitt sminkade ansikte och min för tunna jacka. Du kollade aldrig på mig. Inte så som jag ville. Inte granskande. Du höll blicken rakt fram. Hade på dig en gammal och sliten skidjacka och gympaskor. Du brydde dig med andra ord inte. Det syntes, det märktes. Iallafall av mig. Men det som gjorde ondast var som sagt att du inte såg mig som jag hade velat.
När jag klev innanför dörren till mitt rum var jag upprymd. Jag kollade mig i spegeln och tänkte "det där gjorde du bra" återigen la jag inte märke till min spegelbild som skrattade sig till döds.
Jag tänkte. Detta är en bra kille. Han kommer aldrig såra mig.
Men det gjorde han...
Kommentarer
Trackback
