7 -Moët
För lite mer än tre år sen kom jag hem från världens bästa träningsläger och cup med världens bästa fotbollslag. Jag var på världens bästa humör men var otroligt ledsen över att resan var slut. Min tränare parkerar bilen utanför mitt hus och börjar lasta ut mina väskor. Jag står bredvid och tittar dystert på...
Då kommer mamma ut från grannens hus med något alldleles extra i sin famn. En mycket liten eller snarare stor bomullstuss klamrar sig fast vid henne och hon kommer leendes mot mig. Räcker över den lille rackaren och säger "det här är Moet, din hund" och det var utan tvekan en utav de bästa känslorna någonsin.
Nu förtiden tror jag de flesta kan intyga att jag knappast är vidare kärleksfull gentemot den lille rackaren. Men det finns tillfällen då jag verkligen älskar honom mer än allt i världen. Vissa stunder då jag skulle vilja krama honom till döds, vissa ögonblick då jag skulle göra i stort sett allt för honom. Jag är inte ett stort fan av att prata om de få stunderna. Jag gillar att vara den hårda utåt. För trots allt är det ju bara en hund. Den kommer dö när jag är mitt uppe i livet och jag vill absolut inte att det ska förstöra någonting så jag inbildar mig.
Det finns dock inget som gör mig så lycklig som när han springer lös på en äng och vänder sig om för att se så jag hänger med. Det finns ingen som får mig att känna den där extra värmen då han märker att jag är ledsen och sover i min säng enbart för min skull, han hatar ju det egentligen. Det finns absolut ingen känsla jag skulle kunna dö för mer än den här. Han är älskvärd. Även om jag ibland kan vilja strypa honom så slår det inte dessa stunder och oavsett vad skulle jag aldrig förmå mig att göra det, aldrig. Hur gärna jag än ville!
Att jag ens går ut med honom på morgonen är för de få tillfällena på promenaderna han fyller mig med något. När hans små tassar gör avtryck i snön tänker jag ofta att varenda steg han tar gör avtryck på exakt samma sätt i mitt hjärta. Varje gång han nosar ner sig i snön och kommer upp ur en snödriva med snö exakt överallt kan jag inte annat än le. När han väcker mig en lördag morgon med att stå utanför dörren och gny smäller jag upp dörren och skriker men vad? då kollar han uppgivet på mig släpar sitt huvud i marken och hoppar upp i min säng. Jag suckar oftast och lägger mig bredvid då gosar han in sig under täcket så nära inpå mig det bara går och då kära vänner, då måste jag krama honom tills han säger ifrån.
Egentligen finns det ingen underbarare varelse än just han. För oavsett vad jag gör, vad jag än säger eller hur jag än beter mig finns han alltid där. Och oavsett vad är han alltid lika underbar, iallafall i mina ögon. Och många andras också! Detta är nog första gången jag någonsin säger detta, men jag älskar honom!
Då kommer mamma ut från grannens hus med något alldleles extra i sin famn. En mycket liten eller snarare stor bomullstuss klamrar sig fast vid henne och hon kommer leendes mot mig. Räcker över den lille rackaren och säger "det här är Moet, din hund" och det var utan tvekan en utav de bästa känslorna någonsin.
Nu förtiden tror jag de flesta kan intyga att jag knappast är vidare kärleksfull gentemot den lille rackaren. Men det finns tillfällen då jag verkligen älskar honom mer än allt i världen. Vissa stunder då jag skulle vilja krama honom till döds, vissa ögonblick då jag skulle göra i stort sett allt för honom. Jag är inte ett stort fan av att prata om de få stunderna. Jag gillar att vara den hårda utåt. För trots allt är det ju bara en hund. Den kommer dö när jag är mitt uppe i livet och jag vill absolut inte att det ska förstöra någonting så jag inbildar mig.
Det finns dock inget som gör mig så lycklig som när han springer lös på en äng och vänder sig om för att se så jag hänger med. Det finns ingen som får mig att känna den där extra värmen då han märker att jag är ledsen och sover i min säng enbart för min skull, han hatar ju det egentligen. Det finns absolut ingen känsla jag skulle kunna dö för mer än den här. Han är älskvärd. Även om jag ibland kan vilja strypa honom så slår det inte dessa stunder och oavsett vad skulle jag aldrig förmå mig att göra det, aldrig. Hur gärna jag än ville!
Att jag ens går ut med honom på morgonen är för de få tillfällena på promenaderna han fyller mig med något. När hans små tassar gör avtryck i snön tänker jag ofta att varenda steg han tar gör avtryck på exakt samma sätt i mitt hjärta. Varje gång han nosar ner sig i snön och kommer upp ur en snödriva med snö exakt överallt kan jag inte annat än le. När han väcker mig en lördag morgon med att stå utanför dörren och gny smäller jag upp dörren och skriker men vad? då kollar han uppgivet på mig släpar sitt huvud i marken och hoppar upp i min säng. Jag suckar oftast och lägger mig bredvid då gosar han in sig under täcket så nära inpå mig det bara går och då kära vänner, då måste jag krama honom tills han säger ifrån.
Egentligen finns det ingen underbarare varelse än just han. För oavsett vad jag gör, vad jag än säger eller hur jag än beter mig finns han alltid där. Och oavsett vad är han alltid lika underbar, iallafall i mina ögon. Och många andras också! Detta är nog första gången jag någonsin säger detta, men jag älskar honom!
Kommentarer
Trackback
