9 - dumpad
Jag vill minnas att varje gång vi var ute han och jag. Hand i hand. Och någon frågade vem är det där? Samtidigt som de nickade åt hans håll. Att jag svarade mitt hjärta. På ett sätt som kändes i hela kroppen. Från hjärnan till hjärtat och ner till fötterna. Det var så skönt och fritt att kunna ha ett hjärta som inte är abstrakt. Utan det hade form, ett eget hjärta och även ett namn. Oskar Kjellin hette han.
FORTSÄTTNING FÖLJER...
8 -Försvarsmakten
Det har flera gånger hänt att jag mitt i någonting, från ingenstans får ångest. Ren pankångest. Förlorar jag honom förlorar jag allt. Plötsligt blir jag osäker och ångrar allt dåligt, allt dumt jag gjort och sagt. Jag lovar mig själv att bli bättre, att sluta bita honom, inte vara otrevlig och bara pussa och älska honom istället. Det fungerar första timmen. Sen bits jag igen.
Den tiden jag inte ägnar åt ångesten är fylld med rädsla. Ja, är det inte det ena så är det det andra. Jag har aldrig älskat någon så mycket, aldrig. Inte någon. Idag låg jag och kollade på honom, tänkte och grät. Jag började gråta av ren glädje, kärlek. Nu gråter jag av sorg, saknad. Och den ständiga rädlsan som jagar mig gör sig jämt påmind "tänk om han lämnar dig?"
Allvarligt talat så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Om jag var förtvivlad senast så är det bara förnamnet nu. För helt ärligt så har jag aldrig träffat en människa som honom. Jag har aldrig sett så trasig ut som framför honom, aldrig har jag visat mig för någon som för honom endå säger han jämt och ständigt hur vacker jag är.
Dem säger att det är separationsångest men jag skiter faktiskt i vad det kallas. Jag vet bara att jag är sjuk och måste bli frisk. Är man 18 år ska man kunna vara ifrån sin pojkvän 4 dagar utan att bryta ihop. Och det klarade jag av i början. Nu kan jag knappt vara 18, iallafall inte när jag är med honom. Då beter jag mig som 10 men det är ändå världens bästa känsla. Om jag ändå kunde spara den i en ask, om bara om, då hade jag slängt ut alla mina kläder och fyllt alla mina garderober med sådana burkar.
Men verkligheten är bitter. För hur trött jag än är kan jag inte sova, har legat och vridit mig åt höger och vänster gråtandes i snart en timme. Torkad både snor och tårar i det ljusgrönvitrutiga täcket. "Hästens fast grön".
Det gör ont att ligga här ensam. Tom men endå fylld av saknad.
Trots att jag sagt det många gånger innan nöts orden aldrig ut,
jag hatar försvarsmakten för att de tar dig ifrån mig varje söndag!!!
7 -Moët
Då kommer mamma ut från grannens hus med något alldleles extra i sin famn. En mycket liten eller snarare stor bomullstuss klamrar sig fast vid henne och hon kommer leendes mot mig. Räcker över den lille rackaren och säger "det här är Moet, din hund" och det var utan tvekan en utav de bästa känslorna någonsin.
Nu förtiden tror jag de flesta kan intyga att jag knappast är vidare kärleksfull gentemot den lille rackaren. Men det finns tillfällen då jag verkligen älskar honom mer än allt i världen. Vissa stunder då jag skulle vilja krama honom till döds, vissa ögonblick då jag skulle göra i stort sett allt för honom. Jag är inte ett stort fan av att prata om de få stunderna. Jag gillar att vara den hårda utåt. För trots allt är det ju bara en hund. Den kommer dö när jag är mitt uppe i livet och jag vill absolut inte att det ska förstöra någonting så jag inbildar mig.
Det finns dock inget som gör mig så lycklig som när han springer lös på en äng och vänder sig om för att se så jag hänger med. Det finns ingen som får mig att känna den där extra värmen då han märker att jag är ledsen och sover i min säng enbart för min skull, han hatar ju det egentligen. Det finns absolut ingen känsla jag skulle kunna dö för mer än den här. Han är älskvärd. Även om jag ibland kan vilja strypa honom så slår det inte dessa stunder och oavsett vad skulle jag aldrig förmå mig att göra det, aldrig. Hur gärna jag än ville!
Att jag ens går ut med honom på morgonen är för de få tillfällena på promenaderna han fyller mig med något. När hans små tassar gör avtryck i snön tänker jag ofta att varenda steg han tar gör avtryck på exakt samma sätt i mitt hjärta. Varje gång han nosar ner sig i snön och kommer upp ur en snödriva med snö exakt överallt kan jag inte annat än le. När han väcker mig en lördag morgon med att stå utanför dörren och gny smäller jag upp dörren och skriker men vad? då kollar han uppgivet på mig släpar sitt huvud i marken och hoppar upp i min säng. Jag suckar oftast och lägger mig bredvid då gosar han in sig under täcket så nära inpå mig det bara går och då kära vänner, då måste jag krama honom tills han säger ifrån.
Egentligen finns det ingen underbarare varelse än just han. För oavsett vad jag gör, vad jag än säger eller hur jag än beter mig finns han alltid där. Och oavsett vad är han alltid lika underbar, iallafall i mina ögon. Och många andras också! Detta är nog första gången jag någonsin säger detta, men jag älskar honom!
6 -vacker
För ca: 6 månader sen låg jag och Christoffer i min säng. Han började pussa på mig och det ena ledde till det andra. Och jag kan säga att hade jag fått bestämma den kvällen hade jag hållt mina läppar borta ifrån honom och hans ifrån mig för den stelheten jag upplevde den kvällen finns det inga ord för. Jag hade nog med handen på hjärtat önskat bort honom från mitt rum under några minuter.
Fram tills att han helt från ingenstans precis innan "the magic ska happen" du är verkligen vacker, vet du det? I samband med det fanns det ingen pinsamhet. Det fanns inget fel bara rätt. Jag kan nog säga att från den stunden har jag älskat honom.
5 -Christoffer
Han blev för mig någon som bara var. En människa med skjorta och chinos. Han hade en bror "han som såg likadan ut" oj vad jag och pearl rosé hade roligt åt det. Att de var identiska alltså. Jag vill minnas att hans blickar var lite intensivare än de andras. Jag vill minnas det så. För det är vad han sagt. Att han fick upp ögonen för mig redan första gången och det är precis vad jag berättat för er nu. Första gången jag träffae honom.
Tiden gick och jag blev dumpad. Nerputtad på marken, spottad och trampad på. Ensam. Jag kom till en punkt i mitt liv då jag tappade lusten, livslusten kallas det. Den försvann. jag trodde att jag fastnat i världens ände. Att oavsett vad eller hur jag agerade så var jag körd. Jag trodde att mitt livs supersmala silkestråd brustit. Jag antog. För precis så kändes det. Tillslut struntade jag i precis allt. Frukost, skolan, familjen, vänner..
Då smög han sig in. Andra gången vi träffades var under exakt samma omständigheter, typ. Enda skillnaden var kläderna och mitt civilstånd. Hans också för den delen. Och därför tog han steget längre, iställer för att följa mig med blicken när jag skulle ta en powernap följde han efter. Han låg bredvid mig i sängen och denna gång var det inte mina nakna ben som värmdes av vinden utan hans andetag omfamnade hela min kropp som en värmande filt. Jag berättade vad jag varit med om, från a-ö. Han lyssnade. Han hatade. Och det var den kvällen.
Mina tankar var på helt annat håll under hela den perioden. Jag satsade varje dag på att offra alla resurser på att överleva dagen. Honom hade jag inte en tanke på. Tills han ringde. Jag vet inte varför han gjorde det, än idag är det ett stort frågetecken för mig. Men han gjorde det och det är vad som räknas. Han ringde och vi pratade om allt. Exakt allt. Jag minns det så väl, den natten. Istället för att varje andetag skulle kännas som en kamp var det som om någon lyft bort stenar från mitt struohuvud. Någon, han.
Allt eftersom tiden gick umgick vi mer och mer. Jag gjorde det mest som tidsfördriv. Han var bara någon som fanns där för stunden. När jag flyter vidare i mitt liv kommer han försvinna. Visste inte ens vad han hette, typ. Han var alltså obetydlig, trodde jag.
En dag ringer han upp mig. Att jag körde dubbelspel var ingen hemlighet. Som sagt, vem bryr sig? tänkte jag. Aldrig har en människa på så kort tid tagit en så allvarlig disskusion med mig över telefon. Aldrig. Den dagen tog jag tag i mitt liv. Den dagen, 3 månader efter mitt livs nederlag tog jag mig i kragen. Jag ville inte orska honom någon smärta, eller?
Egentligen var det mitt eget skinn jag ville rädda, undermedvetet. Jag var fast. Inte kär, beroende.
Vi tillbringade allt mer tid tillsammans, han och jag. Och det visade sig att det fanns fler såna som bara brydde sig om insidan. Det visade sig vara verkligt också. Snygg och smart. Inget jag varit bekant med tidigare. Så jag var chockad givetvis. Men jag trivdes, ojaa, det gjorde jag. Han fick mig att känna mig som en prinsessa även om sminket inte fanns där som en sköld.
Nu har vi varit tillsammans i över 4 månader. Han och jag! Imorse såg jag ut som en vrak, ett riktigt sådant kan jag lova. Han älskade mig ändå, pussade på mig precis lika mycket ändå, han älskar verkligen mig.
Och jag verkligen honom.
4 -Tjejen
Jag har älskat henne sen dag ett. Det är dock inte ofta vi åker förbi där, jag och mamma. Istället åker jag och min pojkvän förbi, i stort sett varje dag. Han bor i sollentuna och jag i bromma. Om helgerna pendlar vi mellan de två förorterna betydligt oftare än vi bör, det är dock en annan saga. Jag har introducerat henne för honom. Berättat om tjejen. Han är dock dålig på att titta efter henne, han rent utsagt suger.
I vanliga fall brukar jag bli låtsas sur när han missar henne. Jag brukar säga "tjejen dååå?" med bebisröst för att han ska få dåligt samvete. Det får han nog inte eftersom att han inte blir bättre på att kolla. Iallafall, idag lämnade vi sollentuna med bistra miner, inte han, jag. Mina mungipor hängde nästan ner till marken och det enda som fanns mellan oss i bilen var tystnad.
Jag satt och tittade ut genom fönstret och han höll sin blick på vägen. Eftersom att tjejen kommer på passagerarsidan föll det sig naturligt att jag såg henne, jag skulle i och försig inte missad henne för att jag satt på andra sidan. Men iallafall, han vände sig om för första gången av kanske femtio och säger "tjejen juu" med bebisröst som gör att jag enbart vill falla ner i hans famn och krama sönder honom, det vet han. Jag kunde inte längre hålla samma fokus på att vara sur och ledsen. Trots att jag försökte och lyckades hyffsat utåt så dog jag inuti.
Jag har aldrig hatat tjejen så mycket som då!
3 -Pappa
Jag har en låt på min spotify som heter Daddy's girl. Jag lyssnar på den ibland men inte ofta. "Daddy daddy, your little girl is growing up now" inleds sången med. Jag skulle vilja skriva det på ett vitt papper och posta det. Posta det till mitt egetliga andra hem. Till någon som avbildat mig skulle man kunna säga. Till någon som betyder så otroligt mycket, egentligen. Till någon som kan få mig att gråta genom att inte säga något, genom att inte finnas. Till en person som lämnat mig bakom sig för mycket länge sen.
Jag och min syster är väldigt olika. När mina vänner träffar henne första gången säger de alltid "är det din syster???" med ögon stora som apelsiner. När våra släktingar träffar oss blir de förvånade och påpekar alltid att den ena är blond med gröna ögon och den andra mörk med bruna ögon. Den ena tyst, söt och gullig medan den andra är högljudd, kaxig och snygg. Alltid. Det finns även en anledning till det, mamma är ljus. Ganska kraftig också, precis som min syster. Lång, stora bröst och kraftg benstomme. Medan jag, tanig, små bröst, en ämnesomsättning som hela tiden går på högvarv och ömtålig som vasaskeppet. Pappa är precis likadan. De brukar säga att jag är en kvinnlig avbild och det känns oftast bra.
När folk frågar mig brukar jag säga att jag inte har någon. Att pappa inte finns med i min vokabulär utan att det tidigare bara varit ett smeknamn för någon. De frågar ofta om han gått bort och på sätt och vis har han det. Men jag svarar bara med att rycka på axlarna och säga att det är komplicerat. Men jag är noga med att påpeka hur mycket jag egentligen älskar honom. Så folk inte tror att jag avskyr trots att jag till stor del gör det, men kärleken till honom är oövervinnerlig.
Jag vet egentligen inte när det började. Det jag minns är glada pappa, roliga pappa. Underbara pappa som körde för fort på guppen, som fyllde luftkonditioneringen med såpa så mamma blev skogstokig över att det var skum i hela vardagsrummet. Dumma pappa som hela tiden skulle skrämma mig för att sedan skratta ihjäl sig. Glada pappa som dansade arabisk dans till indiskareklamerna som gick på tv. Allt detta som senare övergick till farliga pappa. Jag tror att något utanför oss hände. Något bortom oasen av trygghet. Och alla utrymmen vi tidigare fyllt honom med stod nu som ekande tomrum. Vi fick inte komma in längre. Han fyllde ut tomrummen med alkohol. Jag minns när hans te stod på köksbordet. Jag smög fram och smakade. Jag var 11 år. Min strupe brann, jag fick panik. Vad är detta? Gick till mamma och frågade. Hon viftade bort det, sa att det var en tesort. Me jag var smartare än så, trodde jag.
När jag några år senare fick det bekräftat. Att alla vredesutbrott, alla gånger han övergått från bästa pappa till läskiga och farliga pappa enbart berott på alkohol blev jag snopen. Jag minns det så väl, mamma och jag satt i bilen. Att dem skulle skilja sig var inget vi pratade om eller något vi ens visste med all säkerhet utan det stod skrivet i stjärnorna. Ja, det gjorde det tyvärr. Men när mamma och jag satt där i bilen och hon förklarade vad som höll på att hända ryckte jag på axlarna och sa "jaha?". Jag var 13 år. Slänge mig ut ur bilen, in på toan och grät. Jag grät för alla gånger pappa gjort mig illa. Jag visste att det inte var han, inte egentligen. Jag visste det.
Tillslut skiljde de sig. Mamma och pappa. Han flyttade ut. Långt bort, till ett fint hus, fin tomt, fin båt, fin bil... Jag bodde varannan vecka. Syster kom när det passade sig. Jag försökte pussla ihop oss igen. Mig och pappa, fina och roliga pappa. Men det gick inte, istället föll fler och fler pusselbitar isär och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var förbryllad. Det var som att stå i en orkan av hormoner, mamma, pappa, flytta, pojkvän m.m Tillslut gick jag sönder för mycket. Samlade ihop mina isärplockade delar och flyttade till mamma.
Allt eftersom tiden gick tappade vi kontakten. Eller jag slutade snarare höra av mig. Blev för mycket ansvar på en stackars 14åring. Och allt som jag kämpat för under flera år rann ut i sanden. Mina armar var så trött av att dra i repet som förde oss samman att jag skakade av ilska varje natt. Jag grät tills mitt huvud var stort som en ballong och varenda liten vätskedroppe låg på min kudde istället för att cirkulera inom mig. Och helt ärligt tror jag inte ens att min mamma märkte. Hur skulle hon?
Detta är egentligen en bråkdel av bördor jag går och släpar efter mig dag in och dag ut. Varje gång någon klagar eller lägger kommentarer gällande mitt sätt att vara vill jag döda personen. Ja, döda. Han/hon vet ingenting. Det finns dock en sak som är värre och det är folk som frågat och fått ett ärligt svar om läget och sen säger "åh, jag känner precis likadant. Har gått igenom precis samma sak" eh, nej? Du vet ingenting. Du har det bra i jämförelse. Jag vet det, jag ser det. Din pappa pratar iallafalla med dig. Min pappa svarar inte ens när jag ringer.
2 - Smärta
Den största sorgen någon någonsin orsakat mig har ni nog alla hört om. Det djupaste och mörkaste svarta hålet jag någonsin blivit nerputtad i var i mars tidigare i år. Att enda gången hittills i hela mitt liv jag velat ta mitt liv. Utan att skämta! Men det vet ni alla om och jag har ingen lust att gå in på djupa detaljer för varje gång jag gräver i det arkivet kan det inte hjälpas att samma smärta kommer tillbaka. Oavsett vad, att återvinnda tårar för tusende gången rullar ner för min kind. Att min bröstkorg i takt med mitt hjärta helt okontrollerat hulkar sig genom varje andetag. Det rår jag inte för, men det händer.
Rent etiskt bör jag tycka att det är jobbigt. När ni läste stycket ovan tänkte ni säkert "gud stackars". Ja, det har varit synd om mig i närmre 1,5 års tid. Det har varit synd om mig i och med att jag slösat tid på en kille jag egentligen inte velat vara med. Missförstå mig inte nu. Jag har älskar honom av hela mitt hjärta, för er som hängt med sen andra bloggen så ja, han är den enda jag med handen på hjärtat kunnat säga att jag skulle offra mitt eget liv för. Den enda människan i hela världen har han varit. Och smärtan den tanken bringar gör ont, hemskt ont. Men egentligen är den bra, den där obeskrivliga smärtan. För den påminner mig att jag ska älska mina nära idag, imorgon kan det vara försent. Detta har varit mer positivt än negativt för mig. Jag har lärt mig att ta vara på kärlek på riktigt. Jag har lärt mig mycket mer än så och kanske skriver jag mer om det sen.
Men nu är det smärtan detta handlar om. Smärtan jag samlat på mig under hela 18 år då mitt hjärta pumpat oavbrutet. Jag är mycket väl medveten om att ni därute egentligen inte har en aning om vad jag gått igenom. Ni tänker att jag ät som precis vem som helst. Men ingen vet, inte min bästa vän, inte min pojkvän, min syster vet inte vad jag tycker och tänker om det jag gått igenom. Knappt jag själv vet längre, jag förtränger.
Så tro mig när jag säger att smärta skulle kunna vara mitt förnamn. Jag har många gånger varit en måltavla för hemska ändamål, jag har varit nära på att mista min mamma gång på gång på gång. Jag har varit helt ensam på en jord fylld av människor, jag har hatat, jag har blivit hatat riktigt ordentligt. Men jag har även älskat och blivit det tillbaka. Alla dessa smärttrösklar har jag passerat, dessa på många fler. Och dit jag ville komma var kort och gott att detta har gjort mig till den jag är idag. Tack vare detta är jag -jag och ingen annan!
1 - Kurt
Det var iallafall vad jag trodde.
Med varsinn hund i koppel gick vi runt i timmar. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Eller mest jag, du var ganska blyg. Jag var jättenervös. Hade stått och målat lager efter lager med mascaran, lager efter lager av foundation som skulle dölja min osäkerhet. Jag förlitade mig för mycket på sminket. På att det skulle dölja mitt rätta jag och att du skulle vända dig om med avsky i tankarna. Jag stod framför spegeln i timmar för att sträva efter en snygg tjej. Det låg smink över stora delar av golvet medan kläder var det som dominerade resten av ytan. Klänning var för uppklätt, jeans för nerklätt, mjukisar för osexigt, kjol för mobbat.. och så höll det på. I timmar innan vår utsatta tid. Efter x antal timmar stod jag framför spegeln med ett leende på läpparna. Fan vad snygg jag är tänkte jag. Det jag missat var att min spegelbild skrattat åt mig så fort jag vände ryggen till. Den skakade på huvudet och sa "man ser igenom dig, du är genomskinlig".
Det var vinter och det krävdes inte mycket av klockan för att det skulle vara bäcksvart ute. Klockan 8 sa vi. Kvart i stod jag bakom ett stort buskage och kollade efter dig. Med ett bultande hjärta och hackande tänder. Tygjacka valde jag att ha på mig. Tygjacka och en rosa t-shirt under. Tur att mamma inte var hemma när jag gått. Hon skulle dödat mig. Vilket hon ändp gjorde när jag kom hem blå om läpparna och röd om näsan. Men det hör inte hitå
Tillslut kom du. Du och din hund. Mitt hjärta hoppade över ett, två, tre, fyra...fem..slag. Jag väntade lite innan jag gick fram till dig. Ville inte verka för framåt för utåt var det whatever om vi sågs eller inte. Hunden skulle ju ändå ut och gå! Vi kramades en snabbis. Du gillade det inte för egentligen var du ganska dålig på det. Ganska jättedålig på att kramas men det gjorde mig ingenting.
Som sagt var vi ute i flera timmar. Bara du och jag. Moet och Akilles. Du la aldrig märke till mitt sminkade ansikte och min för tunna jacka. Du kollade aldrig på mig. Inte så som jag ville. Inte granskande. Du höll blicken rakt fram. Hade på dig en gammal och sliten skidjacka och gympaskor. Du brydde dig med andra ord inte. Det syntes, det märktes. Iallafall av mig. Men det som gjorde ondast var som sagt att du inte såg mig som jag hade velat.
När jag klev innanför dörren till mitt rum var jag upprymd. Jag kollade mig i spegeln och tänkte "det där gjorde du bra" återigen la jag inte märke till min spegelbild som skrattade sig till döds.
Jag tänkte. Detta är en bra kille. Han kommer aldrig såra mig.
Men det gjorde han...
